Ni vet den där känslan av att livet bara slår en i ansiktet hela tiden och det enda man gör är att blundar, håller sig sysselsatt och försöker glömma. Sen vaknar man en dag av att man inte har någonting att göra, går och tittar sig i spegeln och ser alla blåmärken man har försökt sminka över och döljt för hela omvärlden. Jag orkar inte dölja någonting längre. Jag vet inte alls om jag tror på det där med att det som inte dödar härdar. Hur många gånger ska man behöva bryta ihop innan man ska få känna som i snook - inga problem? Jag hatar studenten, den förstörde allt.

Ni vet den där känslan av att livet bara slår en i ansiktet hela tiden och det enda man gör är att blundar, håller sig sysselsatt och försöker glömma. Sen vaknar man en dag av att man inte har någonting att göra, går och tittar sig i spegeln och ser alla blåmärken man har försökt sminka över och döljt för hela omvärlden. Jag orkar inte dölja någonting längre. Jag vet inte alls om jag tror på det där med att det som inte dödar härdar. Hur många gånger ska man behöva bryta ihop innan man ska få känna som i snook - inga problem? Jag hatar studenten, den förstörde allt.